Hågkomster från röda upproret i Viborg 1918

Hågkomster från röda upproret i Viborg 1918

Upptecknade av Erik J. Tallgren i Helsingfors i augusti 1931

Det var för fjorton år sedan, i Viborg, en afton i mars. Min far kom senare hem än vanligt. Klockan närmade sig ett. Han såg allvarsam ut. "Nu har vi dem här. Officerare häktas på gatorna. Man kör fram artilleri och som bäst tågar de mot Papula." Det var den stadsdel, i vilken vi bodde. Vi var alla genast på benen, ställde oss i fönstren och spejade ut i vintermörkret. Som en flodvåg kom de i slutna led, de ryska soldaterna, arm i arm och rökande i ledet - något som ännu i går varit otänkbart. I ett nu bryter jublet lös. Med musikkår i spetsen marscherar regementet från Papula kasern sina kamrater till mötes. Man spelar Marseljäsen, man sjunger, skränar. Ett böljande hav av gråa mantlar ur vilket de glödande cigarettstumparna lyser i mörkret. Revolutionen har nått Viborg.

Samma natt mördade ryska matroser i Helsingfors sina officerare. Följande dag vajade röda flaggor överallt i Finland. Arbetar- och soldatråd väljs. Folkmöten hålls. Så tydligt ser jag för mig platsen framför Viborgs Hovrätt full av ryska soldater. Röda fanor sticker upp ur människomassan. "Jord och frihet. Bröd åt folket", lyder parollen. I mitten är rest en talartribun av bräder. Högre än allt folket står agitatorn där, vilt gestikulerande - en symbol för tiden. Han avbryts av åhörarna. Man hurrar, någon visslar. Oväsendet tilltar. Talaren höjer rösten, som blir allt hesare, och med svetten drypande ned för pannan ropar han utöver massan den revolutionära förkunnelsen. Jag förstod då endast enstaka ord, "Svaboda, mir, vojna, revolutsionni, narod;" men bilden med sina blodröda standar, som vaggade upp och ned på armarna som tröttnade, sin rödmålade talarstol och sina soldater, har etsat sig fast i mitt minne.

Den ryska revolutionen slöt oss i sin famn, ett famntag, som höll på att kosta oss livet. Men våren 1917 förstod få vad det gällde. Man gick omkring med röda rosetter i knapphålet. Man hurrade för Kerenskij och lät sig gripas av revolutionsyran. Den ryska revolutionen hade ju återställt den lagliga ordningen i vårt land. Den proklamerade frihet, jämlikhet och broderskap. Men händelserna hade sin gång. Arbetardemonstrationer med röda fanor och brandtal. Strejker och förbrödring med rysk soldatesk. Ostraffad laglöshet, oordning överallt. I början av sommaren bildades de första röda garderna, i slutet av sommaren i hemlighet de första skyddskårerna.

I september ägde de ohyggliga massakrerna på ryska officerare rum i min hemstad. Det skedde på Åbo bro, vid foten av Tyrgil Knutssons gamla borg. På bajonetterna lyftes de olyckliga upp och kastades över broräcket ned i strömmen. De, som fortfarande var vid liv, och simmande försökte rädda sig, sköts ihjäl från stränderna. Ännu tre veckor senare draggade man efter offren. Mer än en gång stod jag lutad mot broräcket och såg ned på den lilla flotten, som flöt på vattnet. De finska miliserna skämtade rått över sitt "fiskafänge" uppmuntrade av hamnbusar och ryska soldater på kajen. Men på flotten stod några officersänkor i djup sorgdräkt och stirrade ned i strömmen. Dag efter dag kom de tillbaka, stumma, med sorgfloret döljande sin blekhet och sina tårar för närgångna blickar.

I baron Nicolais vackra park, det stilla, fridfulla Monrepos, hittade man i slutet av september två officerare, hängda i ett träd. Soldatesken blev alltmer förvildad. Samtidigt blev våra inhemska röda allt aggressivare. I november, samma månad som bolsjevikerna kom till makten i Ryssland, såg vi för första gången beväpnade huliganer patrullera på Viborgs gator. Det skedde under den så kallade Novemberstrejken. Beväpnade ligister trängde då mitt under en pågående lektion in i mitt klassrum och befallde rektorn att stänga. Vår rektor var inte rädd av sig, han stod på sig. Sinnesstämningen bland eleverna var upphetsad. Lärarna hade all möda att avhålla pojkarna från att bruka våld. Motstånd hade kunnat få mycket beklagliga följder, då skolhuset helt och hållet var cernerat av rödgardister med gevär. Uppträdet slutade med att lärarkåren fängslad fördes till stadens arbetarförening, där den kvarhölls ett helt dygn. Under tiden hade på olika ställen i staden borgare arresterats, svenska folkskolan, som fick tjäna som fängelse, var överfull av dem. Min far satt hemma och väntade blott på att bliva avhämtad men gick den gången fri. Efter några dagar avblåstes strejken och fångarna frigavs. Vi hade fått en förkänning av vad, som skulle komma.

Den 6 december förklarades Finland fritt. Jag kommer väl ihåg den dagen, mörk och snölös. Rektor höll i skolan ett tal, som han slutade med att föreslå ett niofaldigt leve för fosterlandet. Pojkarna hurrade frenetiskt. Vi var alla besjälade av Fänrik Stål och djärva patrioter. Två dagar extra skollov fick vi händelsen till ära, och yra av fröjd rusade vi ned för skoltrapporna och hem. På aftonen var samtliga hus i centrum illuminerade, och gatorna vimlade av folk. Men tiden hade sin gång, de ryska soldaterna stannade kvar och försåg frikostigt våra röda med vapen. Mot denna övermakt stod ett fåtal små skyddskårer, spridda och så gott som vapenlösa.

Nyårsnatten blåste vinden iskall och yrsnön virvlade. Det tjöt och ven i knutarna. Den bådade icke gott, en sådan nyårsnatt.

Måndagen den 14 januari 1918 inföll Zachris Topelius' hundraårsdag. Minnesfesten i Viborgs Svenska Fruntimmersskola är för mig ett ljust inslag i den dystra bild jag bevarat från denna tid. Jag var där med far och småsyskonen. Festens arrangörer hade gjort allt för att försätta oss i den rätta stämningen. Det var min sista skolfest i gamla Viborg, där jag tillbringat tretton lyckliga barndomsår. Det är som om jag fortfarande såg och hörde dem, de dansande paren, sorglöst svängande om till tonerna av en vals, som icke spelar längre. Det var en avskedsfest, men jag förstod det icke då, ett sista förtonande eko från glada skolfester och konventsbaler.

Fem dagar senare, natten till den 20 januari, väcktes vi av skott. Vi rusade alla upp ur våra bäddar och såg ut. Gatan var folktom, ingen syntes till. Men inne i staden knallade militärgevären utan avbrott. Först mot morgonen avtog skjutandet. Vad hade inträffat? Vem hade skjutit?

Då vi skolpojkar klockan åtta åter samlades i skolan, fanns det några bland oss, som icke varit i säng under hela natten. De hade varit ute med skyddskåren. Rödgardisterna hade angripit fabrikör Pietinens snickerifabrik vid Alexandersgatan, där de vita haft ett av sina tillhåll och vapenlager. Striden hade varit het och flera röda hade blivit skjutna. Av skyddskåristerna hade en stupat och några sårats, en mycket svårt. Det var en av fabrikör Pietinens söner som sårad fallit i de rödas händer och blivit illa tilltygad av deras bajonetter. Detta var den första verkliga sammandrabbningen mellan vita och röda i Viborg.

Det hade sedan någon tid ansetts farligt att obeväpnad röra sig ute efter mörkrets inbrott. Skyddskårister var ofta om nätterna ute och transporterade vapen och ammunition. Allt måste ske i största hemlighet och vapnen hållas gömda under kläderna. Under dessa nattliga expeditioner kom det icke sällan till sammanstötningar med röda band, som strök omkring längs gatorna.

Jag minns hur man ofta vaknade och satte sig upp i sängen. "Lät det icke som skott?" Man hörde det tydligt, det sköts någonstans i staden. Så kunde det hålla på en halv timme, en timme. Till slut blev allt tyst och man lade sig på nytt. Men sömnen hade flytt och förgäves vände man sig i sängen för att få ro. En lätt frossbrytning genomilade kroppen och man hade en förnimmelse som av en mardröm, av någonting hemskt, som ruvade över den sovande staden och man längtade efter dagningen.

De rödas avsikter var uppenbara. Att de ryska soldaterna skulle göra gemensam sak med dem, därom rådde icke längre något tvivel. Vapen hade de redan givit. Det var icke längre fråga om lek, det gällde liv eller död.

Ännu den 20 januari, icke många timmar...