Hymn till jorden

JORDMINNEN

Jag växte upp på landsbygden i ett stort hus omgiven av åkrar. Hemmet var som en ö i ett stort jordhav. När jag som vuxen reflekterar över livet och dess grunder landar jag ofta i matjorden som det fundament som mänskligheten vilar på. I följande kapitel försöker jag gestalta betydelsen av jord i mitt liv. Jag gräver där jag står. Det är noveller och dikter som ständigt lever i min inre mylla.

HJäRTAT, KOMETEN OCH DEN NAKNA åKERN

Sent en söndagskväll i mars 1997 startade jag den fullastade bilen för att köra de 25 milen hem. Jag hade bevistat en bodelning efter en avliden släkting. Att befinna sig i hennes lägenhet, som jag aldrig tidigare hade besökt, värdera hennes personliga ägodelar och dela upp dem mellan kusinerna, var en högst obekväm och olustig situation. Kändes som en otillåten handling att fördela en annan människas tillhörigheter. Kopparkitteln, vem vill ha den? Besticken? Lakanen? Ekstolarna?

Min plan var att bryta upp senast klockan 18. När klockan närmade sig nio på kvällen slog stressnivån i taket. Tänkte på arbetsuppgifterna kommande dag, alla oförberedda åtaganden och resan hem i mörker. Även situationen att dela upp ett hem var märklig och främmande. Kroppen reagerade. Hjärtat började rusa med fördubblad puls. Bad att få vila i ett rum intill bodelningen, men kunde inte koppla av i den främmande sängen. Timme efter timme pågick den förhöjda pulsen med åtföljande blodtrycksförändringar. Jag var bekant med mitt hjärtas nycker sen tidigare, men denna gång var den första då psykiska orsaker låg bakom. Jag tänkte: "Om jag bara får sätta mig i bilen och köra hemåt i lugn och ro då kommer hjärtat att lugna ner sig ..."

Jag hade färdats en halvtimme i den mörka kvällen, men hjärtat trilskades fortfarande. Desperationen accelererade. Jag stannade lagvidrigt på motorvägen, satte på varningsblinkern, kanade ner i det djupa diket för att kunna lägga mig raklång på marken. Var övertygad om att den åtgärden skulle få hjärtat att lugna sig. Låg där i fem minuter. Såg lastbilarna i ett underifrånperspektiv, vråla förbi i kvällsmörkret med gulvita ögon som svarta monster. En minst sagt absurd situation; att försöka skapa lugn och ro för mitt pulserande hjärta i ett dike bland de metalliska odjuren som for förbi där ovan. Bestämde mig för att köra ytterligare en bit och köra av vid nästa avtagsväg för att komma bort från motorvägens larm till en efterlängtad stillhet.

Efter några mil kom jag fram till en öppen och rofylld landsbygd. Motorvägens billjud och artificiella ljus nådde inte hit. Bilens termometer visade minus sex grader. Jag parkerade och gick 40 - 50 steg ut på den stelfrusna åkern alldeles för lätt klädd, men jag kände ingen kyla. Minusgraderna nådde inte min fysiska kropp. La mig ner på ryggen med utsträckta armar på en bädd av brun, frostnupen jord med blicken upp mot stjärnhimlens gnistrande diamanter. Jag noterade Polstjärnan, Karlavagnen, Plejaderna, Cassiopeja, Orion ... Ja, hela Vintergatan och det hela kryddades av en komet som senast sågs av människor för 2 500 år sedan. Kände mig oerhört liten, men samtidigt förunderligt stark och trygg. Letade fram mobilen och ringde hem till C. Då, när hennes röst nådde mig, lösgjorde Orion svärdet från sitt bälte, lyfte det högt över stjärnorna Betelgeuse och Bellatrix och svingade det mot himlens svartaste hål . Hela universum höll andan när stjärnornas ljus reflekterades i Orions blanka klinga.

Min ångest klingade av liksom den krampaktiga pulshöjningen som föll tillbaka till normala 55-60 slag. Allt stillnade. Tjälen under mig tinade. Jag liksom flöt ut på åkern, absoberades som ett höstlöv som sakta myllas ner i jorden. Samtidigt höll jag blicken fäst på stjärnorna där ovan som vävde mitt öde. Kände ingen kyla där jag låg på den frusna marken, bara en stillsam påminnelse om att i det kalla fanns trots allt en värme i jordens famn.

Körde därefter de resterande femton milen hem. Jag vände då och då huvudet åt vänster och betraktade den kosmiska kometen Hale-Bopp över åkrarna söder om Mälaren, en resenär från universums avlägsna delar som med sin ljusstarka, slöjeliknande svans bestående av is, grus och stenblock, tände upp natthimlen, som en följeslagare från en fjärran tid. Tänkte på alla de människor som i årtusenden upplevt kometen tidigare och undrat över livets storhet och yttersta mening. Hale-Bopps resa genom solsystemet bär på ett budskap om livets återkomst och flyktighet, att upplevelser inte kan reduceras till akademiska discipliner, utan bär på ett mysterium som ingen ytterst kan förklara.

Vi är alla barn av jord och stjärnstoft, skapade av universums kosmiska smeder. Människan är kommen ur jorden, men är också ett resultat av den magnifika symfonin av stjärnstoft som sveper genom rymden. I varje cell, i varje andetag, är vi barn av jorden, formade av dess karga landskap och mångfaldiga ekosystem. Men, djupt rotade i vårt väsen, finns också en koppling till kosmos, där våra atomer och molekyler en gång föddes i den intensiva hettan hos exploderande stjärnor. Vi delar därmed samma grundelement som Göran Sonnevi beskriver i sin dikt:

I varje bit bröd jag tar i munnen,

finns alla människor,

hela jorden,

hela himlen och alla stjärnorna.

MITT JORDISKA LIV

En vanlig, men särskild dag i april, går jag till den solbelysta ekbacken för att se om blåsipporna har vaknat ur sin vinterdvala. Bofink, nötväcka och ringduva bildar kör och förenas i efterlängtad stämsång. De senaste dagarnas blåsiga väder har ersatts av stillhet. En spirande vårvärme rullar fram över landskapet. Det prasslar där jag går bland torra fjolårslöv när jag får syn på den intensivt, blå blomman. Jag flämtar till, pulsen ökar; att livet kan visa sig med en sådan obeskrivlig skönhet. Tomas Tranströmers poesi stiger upp inom mig:

"Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något sätt oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. "Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!

Tranströmer avslutar dikten med:

... öppnar blåsipporna en lönngång till den verliga festen, som är dödstyst."

Blåsippan brinner och svävar i violettblått skriver Tomas Tranströmer. Karriär och makt är ingenting, rentav löjliga. Blåsipporna öppnar en lönngång till den verkliga festen. Lönngång? Och vad är det för fest poeten talar om?

Jag föser undan lite av markens ek- och hassellöv, lägger handen på den mörka, blottlagda jorden och förnimmer en sval kyla. Som att vidröra bar människohud; svalka och energi på samma gång. En mjuk trädgårdssnigel vilar mot mitt lillfinger, två gråsuggor kilar i väg mot mörkret, några ljusa hoppstjärtar och en slingrande lövmask visar sig. Liv! En sammankomst, en verklig fest!

Småkrypen vid min hand tuggar i sig till synes död materia och skapar förutsättningar för nytt liv. Liv! En violettblå aura svävar över mina tankar. Minns min barndoms bönder i ett småländskt jordbrukslandskap. Inte minst Verner framträder klädd i blå byxor, rutig skjorta och lätt smutsad kavaj som en gång hade varit ett finplagg, men nu hade degraderats. Han var en småbrukare, med fru och fem barn. Hade åtta kor och 10 hektar mark. Han var vänligheten personifierad. Hade alltid tid för samtal. Glömmer inte när han klev upp på vagnen, stack ner sin...