Per och Karin

Inledning

Istider har avlösts av mellanistider. Årtusenden före vår tidräknings början låg vårt land täckt av ett flertusenmeters tjockt istäcke. Klimatändring skedde och solvärmen fick övertaget. Avsmältningen gick långsamt, meter efter meter befriades från sitt istäcke som blev till barmark och vattendrag. I takt med avsmältningen tågade växterna fram från söder. Först kom fjällsippan, följt av viden och dvärgbjörken. Efter denna förtrupp följde tall, hassel, rönn och hägg. Andra lövträd, alm, ek, bok med flera, bildade eftertrupp i marschen mot norr.

Fjällsippa, tall, dvärgbjörk och björk, gjorde halt först vid högfjällsmassivet. Eken, som dragit iväg och fått rotfäste norr om Dalälven, fick retirera och göra halt vid nämnda älv på grund av nya köldangrepp. Boken nöjde sig med att taga Skåne och delar av Västkusten i besittning. Granen kom från öster och trängde sig ned till Småland. Framgångsrikt kämpade den sig fram till livsrum, bland vårt lands tall- och lövskogsbestånd.

Årtusende efter årtusende kämpade solvärmen, för att smälta istäcket och därmed skapa livsbetingelser för växter, djur och människor, att leva i vårt land. Barrskogen stod tät över de vida markerna i Norrland. Under sekler hade den ostört fått växa och breda ut sig. De fåtaliga inbyggarnas behov av bränsle och husbehovsvirke tärde knappast på skogsbeståndet. Det gjorde inte heller de plättar av skogsmark, som uppodlats till åker.

Den norrländska skogens historia är intressant. En skildring av denna, hur välgrundad den än vore, skulle dock fara för långt från ämnet till denna berättelse. Det får därför räcka med några glimtar, företrädesvis från 1800-talets mitt och fram till tiden omkring sekelskiftet.

Vem var från början skogens ägare? Ett svar ges i Gustav Vasas plakat år 1542, där det heter: ».Sådana ägor, som ligga obyggda, höra Gud, Konung och Kronan till.«. Mot tre så mäktiga potentater kunde väl ingen ha något att invända, tillägga eller förändra - på den tiden. För Norrlands del kom detta plakat att längre fram i tiden få stor betydelse, ty i Norrland var skogarna milsvida och bebyggelsen gles.

När järnhanteringen på 1600-talet tog fart kom skogen att få betydelse som bränsleleverantör. Järnet var en viktig exportvara, väl värt att omhuldas av statsmakterna. Staten visade också stort intresse, för att järnhanteringen skulle få sitt behov av ved och kol tillgodosett. När värdet av skogens produkter steg, ökades också statens intresse att bevaka äganderätten till skogen. I en förordning, år 1683, föreskrevs att kronan ägde de skogar som inte kunde påvisas bli utnyttjade och på så sätt saknade ägare. Härigenom aktualiserades bestämmelserna i Gustav Vasas nyss nämnda plakat. Förutom att ägandeförhållandena härigenom fastställdes, beslutades också att avvittring skulle ske. Detta innebar att kronans marker skulle avskiljas från enskilda ägares skogsmarker. Dessutom föreskrevs att varje bonde skulle tilldelas en så stor skogsareal, att han blev »fullsutten«, vilket innebar att jordbruket skulle kompletteras med skogsinnehav, av sådan storlek att det skulle ge bonden, hans familj och tjänstefolk, bärgning. För Norrlands självägande bönder kom avvittringen att få en mycket stor betydelse.

Det var inga små, futtiga, skogsarealer som skogsbönderna tilldelades av staten i samband med avvittringen. Men även andra »idoge män«, som ville slå sig ned som nybyggare och anlägga nya hemman på kronoallmänningar och överloppsmarker, kunde tilldelas skogsmark. Arealerna kunde variera landskapen emellan, men allmänt skulle enligt bestämmelserna 500-3.000 tunnland skogsmark tillskiftas varje mottagare. För fjälltrakterna höjdes denna övre gräns till 4.400 tunnland, men man gick mycket generöst fram. Impediment (mark som ansågs ekonomiskt olönsam) räknades ej. Vid bedömandet av, vad som var att anses som impediment, tillämpades frikostiga regler. Bönderna var dock mer intresserade av goda betesmarker än av skog. För att tillmötesgå deras intressen och samtidigt sträva efter en så god avrundning av skiftesgränserna som möjligt, blev det nödvändigt med betydande överskridande av den fastställda arealen. Följden blev att vissa bönder fick mångdubbelt större tilldelning än den avsedda. Således tilldelades hemmansägarna i byn Lillhärdal i Härjedalen, drygt 11.000 tunnland skogsmark per mantal: Hede, i samma landskap, fick en tilldelning på omkring 16.000 tunnland per mantal. Jämtlänningarna missgynnades inte heller. I Åre tilldelades 9 stycken nybyggare, med tillsammans 315/24-dels mantal, över 140.000 tunnland och 16 mantal i Frostviken fick tillsammans en tilldelning på 566.000 tunnland skogsmark.

Det tog nära 200 år - I Jämtland skedde den sista avvittringsförrättningen år 1872 - för att genomföra 1683 års beslut om avvittring. Det kan tyckas vara en lång tid, men ändå är det en beundransvärd prestation att genomföra ett så omfattande arbete under då rådande förhållanden och med de resurser som stod till förfogande. Beslutet om avvittring fattades under Karl den XI:s regeringstid, när beslutet blivit verkställt regerade Karl den XV. Under mellantiden hade vårt folk upplevt Karl den XII:s krig, varit med om vår »stormaktstids« undergång, Frihetstidens partikamp, förlusten av Finland, för att nämna några av de prövningar land och folk hade haft att genomgå.

Avvittringens resultat kom icke att motsvara lagstiftarnas förväntningar. Avsikten hade varit att främja landets uppodling genom tillskapandet av bärkraftiga jordbruk och ge idoga arbetare möjlighet att bli självägande jordbrukare. Utvecklingen kom dock att gå en annan väg.

Under 1800-talets första hälft fick trävaruexporten sitt råvarubehov täckt från skogarna i södra och västra Sverige. Ny sågningsteknik, exportens snabba ökning samt köparnas krav på grövre virkesdimensioner fordrade ökad tillgång på skog. Detta förhållande gjorde att skogspatronerna kom att rikta sina blickar mot norr. Där, i Norrlands urskogar, fanns den begärliga grova skogen. Utsända kunskaper kunde rapportera att skogstillgången var nästan omättligt stor. Utförda prov visade att timrets transport till utskeppningshamnarna vid kusten kunde klaras genom flottning efter de talrika vattendragen. Troligen kunde kunskaparna också ge en vink om de skogsägande böndernas bristande insikt i affärer och ringa vetskap om skogens verkliga värde.

Skogköparna vore framsynta herrar, som förfogade över feta bankkonton. Förhållandena var det rakt motsatta hos de presumtiva säljarna. Pengar var en bristvara under naturahushållens tid och för de genom avvittringen nyrika skogsbönderna hade skogens värde ännu icke vuxit in i medvetandet.

Hur svårt det kunde vara för den tidens bönder att värdera sin skog framgår av vad en skogsförvaltare berättat om ett skogsköp i byn Lindshäll, Härjedalen. Säljarna tillfrågades om vilket pris de hade tänkt sig för sin skog. Någon begär några hundra riksdaler. En annan förklarar sig nöjd om han fick så mycket betalat att han kunde köpa sig en häst för pengarna. Köparen blev tydligen överraskad över säljarnas blygsamma anspråk och förklarar sig ämna betala det belopp han själv hade tänkt sig. Detta pris fann säljaren så högt, att de erbjöd sig att »på köpet« lämna Lofsåsen, en välbelägen större skogstrakt, vilket köparen dock avböjde.

Till Sveg kom våren 1852 två herrar, utsända av ett nybildat aktiebolag, Gävleborgs Trävarubolag. Herrarna köpte några hundra timmer, vilka skulle flottas efter Härjeån och Ljusnan. Avsikten var att undersöka möjligheten av att flotta timret fram till Lottefors gamla strömsåg i Hälsingland....