"... när det inte blev som det skulle"

Jordbruk

Fram till senare del av 1800-talet fann merparten av befolkningen försörjning i jord- och skogsbruk samt fiske. Lokalt kunde även jakt och fångst ha betydelse för uppehället. Att korrekt och kort beskriva hur folk levde under denna epok är knappast möjligt då skillnader mellan regionerna var stora, och landsdelarna utvecklades olika.

I Norrland hade bönder och handelsmän etablerat sig längs kusten där betingelser för odling och fiske var acceptabla och transporter kunde skötas längs älvarna och sjövägen.

Under andra halvan av 1700-talet började myndigheterna stimulera människor att slå sig ner som nybyggare även i det väglösa inlandet. Förutsättningarna var inte de bästa, men statens lockbeten bestod av gratis mark, fri jakt- och fiskerätter och en längre tids skattefrihet samt befrielse från utskrivning till krigstjänst. Det som i första hand satte fart på koloniseringen av Norrlands inland var trots allt växande fattigdom och brist på odlingsbar mark, samt 1800-talets starka ökning av befolkningen.

På de stora slättlandskapen i Syd- och Mellansverige införde staten från slutet av 1700-talet en jordreform benämnt Enskiftet i syfte att nå bättre lönsamhet genom stordrift. Odlingsmarker kring storgårdarna var vid tiden indelade i mindre enheter som arrenderades till torpare. Nu avvecklade storbönderna arrendatorerna och införlivade jorden med huvudgården. Åkrarna brukades härefter i godsens regi av gifta drängar, kallade statare som var årsanställda i verksamheten. Statarna utgjorde ett jordbruksproletariat som gränsade till slaveri. De var egendomslösa individer, kontraktsbundna att slita långa dagar på storbondens gård för naturaförmåner samt en beskedlig summa kontanter.

Sista veckan i oktober, när årskontrakten var tillända, flyttade en stor andel av statarna. De tog sina få tillhörigheter på ett flyttlass och sökte en bättre framtid hos en annan storbonde. Kanske kunde man få en något större bostad, eller att naturaförmånerna var mer fördelaktiga hos en ny herre. Sällan blev drömmen verklighet, utan livet på det nya stället utföll oftast till att vara lika slitsamt och tröstlöst som det var där de kom ifrån.

Storbonden var skyldig att hålla med bostad för stataren och hans familj, och i de flesta fall hörde en bit jord till stugan. Jordlotten, avsedd för odling av potatis, räknades in i naturaförmånen. Visionerna hos dessa, näst intill livegna människor, var inte så högtflygande. De flesta såg fram emot att kunna lämna statarlivet och komma över ett torp att bruka med en arrenderat jordbit och några få egna djur att sköta.

Så sent som 1938 avlönades mer än hälften av landets kollektivanslutna jordbruksarbetare fortfarande med spannmål och sill. Statarsystemet avskaffades så sent som 1944 genom en bisats i jordbruksavtalet.

Uppgifterna i lantbruket var inte särskilt specialiserade. Följaktligen blev arbetet omväxlande, mångkunnigheten stor och man fick en känsla för helheten i tillvaron. Vetskap om de allvarliga konsekvenserna av att göra ett undermåligt arbete var en fullgod motivationsfaktor.

Sammanhållningen inom familjen och i byn var god, och gemenskapen stark generationerna emellan. Hem och arbetsplats var i stort identiska, man föddes, levde sitt liv och dog i samma sociala miljö.

Nödvändiga funktioner fanns lokalt, och en strikt social ordning rådde i samhället. Befolkningen var van att underkasta sig den härskande klassen, men inom arbetslivet fanns viss jämlikhet. Familjemedlemmarna hade sitt bestämda ansvar där kvinnors och mäns status var någorlunda likvärdig.

Kunskapsöverföringen hos gemene man var muntlig, och genom att ta efter tidigare framgångsrika beteenden. Teoretisk utbildning var ovanligt och bestod till större del av kyrkans fostran fram till 1842 då obligatorisk folkskola infördes. Skolreformen bidrog senare till en relativt framgångsrik övergång till det industrialiserade samhället. Medborgarna fick en någorlunda vettig bildningsnivå jämfört andra länders, vilket resulterade i en nationell konkurrensfördel längre fram.

Varor och tjänster producerades i huvudsak för eget behov, och eventuellt överskott efter frånräknade tionden till kronan och kyrkan byttes mot andra varor inom närmsta bekantskapskretsen.

Landsbygdens materiella livsvillkor var hårda, och familjerna stora. Farsotsartade sjukdomar härjade och det var inte säkert alla skulle överleva vintern. Tidsperspektiven blir korta för människor med överlevnad som mål. Kunde tillräckligt mat samlas under sommarhalvåret, förbättrades förutsättningarna för familjen att överleva till nästa vår.

Framgång uttrycktes i hur mycket mat och andra varor för överlevnad som kunde skaffas för familjen. En avgörande förutsättning för livsmedelsproduktion var naturligt nog odlat mark, och tillgången på den produktionsfaktorn var begränsad. Få markägare var beredd att avstå den makt ägandet innebar.

Det torftiga livet och eländet hos de fattigaste förvärrades ytterligare när mekaniseringen gjorde intåg i jordbruket och antalet arbetstillfällen på jordarna minskade. Växlingen till industri som började i mitten av 1800-talet blev dramatisk, människor svalt och for illa. Utöver effektivisering i jordbruket bidrog befolkningsökningen under mitten av 1800-talet starkt till växande arbetslöshet. Behovet av arbetskraft ökade inom industrin, men tillväxttakten räckte inte för att absorbera tillgängliga resurser.

Nya energikällor, i första hand ångkraften, bidrog succesivt till att ersätta muskelkraft. Den resulterade också i att behovet av personal inte ökade i takt med volymerna. Samhällsfunktioner menade att hantera de negativa effekterna i övergången från naturahushållning till lönearbete var dålig, och dessutom hade människor från landsbygden till stor del svårt att finna sig tillrätta i de stadsmiljöer där industrin oftast var belägen. De sökte alternativ.

Några letade sig till den obrutna marken i Norrlands inland och andra till sillfisket i Bohuslän, men de flesta sökte lyckan i Amerika. Förutom misär och brist på odlingsbar mark, flydde folk även från religiös förföljelse och värnplikt.

De flesta amerikafararna hittade sin utkomst i tillverkningsoch byggindustrin, trots att det för de flesta i grunden var tillgången på mark som triggade resan.

Från Amerika hade ryktet spritts att billig mark var tillgänglig. En lag trädde ikraft 1862 i USA som berättigade alla medborgare, samt invånare som hade för avsikt att bli medborgare och som aldrig burit vapen mot amerikanska regeringen, att inmuta en lott på 160 hektar statlig mark i det glest befolkade inlandet. Det fanns olika sätt att senare definitivt förvärva marken, och det vanligaste var att inmutat område bebyggts, och att marken brukats under minst 5 år. Då kunde anspråk på landområdet göras hos det lokala landkontoret.

Marktillgången var såklart lockande för fattiga torpare, drängar och dagsverkare utan försörjning. Lyckliga var de som förmått komma över en båtbiljett, 160 hektar är mycket mark!

Miljontals européer flydde i hopp om ett bättre liv på andra sidan Atlanten. I förhållande till folkmängden bidrog Sverige med flest europeiska emigranter näst efter Irland och Norge. Ca 1,3 miljoner utvandrade från vårt land under 1800-talets andra hälft och i inledningen av 1900-talet, de flesta var kreativa individer i arbetsför ålder. Skandinaverna koncentrerades i huvudsak till områden i mellanvästern och präglade starkt de samhällen de bebodde.

Krav ställdes på de nya invånarna. Amerikanska myndigheter försökte säkra att invandrare inte skulle komma ligga samhället till last, och för framgång krävdes att ta skeden i vacker hand och arbeta hårt.

Ur min släkt reste flera till det förlovade landet, och utöver jordbruk fann de sin försörjning i allt från hotellverksamhet till uppträdande på ambulerande cirkusar. Många lyckades, men inte alla.

För några av de som stannade kvar i gamlelandet kunde livet vara tufft. För att exemplifiera detta följer här...