Några ord
till min honette recensent.
Innehållsförteckning Du minnes troligen, min hederlige vän, den ofullbordade handskrift till en roman, hvilken jag icke så längesedan lät dig blada igenom - i akt och mening att få dig att afge en opartisk recension deröfver och ett fördomsfritt domslut. Din mening då var visserligen den att fara varligt, så att du tillochmed - troligen för att slå författaren en fager blå dunst för ögonen - i vissa fall berömde handskriften; men småningom kröp dock dins hjertans mening fram med det bedröfliga utslaget, att luntan var alltför rik på sådana episoder, de der på intrigen intet egentligt inflytande hade och således betydligt mattade intresset. Slutligen gaf du mig det rådet att låta manuskriptet ligga en tid bortåt, hvarefter det för andra gången borde underställas sin författares smak för att godkännas, omarbetas eller rent af förstöras.
Jag har följt ditt råd och i det mörkaste hörnet af min bordslåda ligger nu det fattiga manuskriptet och "mosar sig" - men för att icke helt och hållet ligga af sig, har förf. under tiden roat sig att skrifva ihop ett annat, mindre arbete, hvilket han bevärdigat med det föga pockande namnet granriskojan och den temligen anspråkslösa rangen novell. Huru detta arbete ser ut i tryck, täcktes min honette vän nu sjelf finna genom sina välslipade recensent-glasögon.
Rörande novellens inre värde sväfvar förf. i en ganska dimmdunklig ovisshet, ty, för att icke blifva blöt och modfälld, har han icke tills dato gått in på att underställa den någon kritikasts välgörande, altererande anmärkningar. Novellen är således påtagligen en sjöman, som utan kompass ger sig att segla ut på ett klippigt och stormigt haf.
Du vet min vän, huru stort förtroende jag i allmänhet har till din smak och ditt omdöme; jag måste verkligen medge - men blif icke bortskämd! - att jag anser dig för en hel publik, att tillochmed i vissa fall vågskålen sänker sig till din fördel. Så t.ex. lider jag mindre, om jag af flertalet anses för känslopjunkig och sentimental, än om jag af dig anses torr och opoëtisk. Publiken må kalla mig paradox, blott jag icke af dig helsas trivial. De andra må säga, att ett eller annat ställe blifvit för litet utfördt och vore nödigt af förklaringar, blott du icke om diverse partier menar, att de blifvit utförda med den tydlighet, att intet lemnas åt aningen.
Jag vill äfven gifva dig några varningar. Å ena sidan bör du icke alltid anse det simpla, barnsliga och enkla för så alldeles barnsligt och simpelt; minns, att en enda blick, tänkt såsom accompagnement åt de simpla orden, kan ge dem en helt annan betydelse, än en ytlig betraktare vill finna. Å en annan sida är du så god och antar det klara för klart, och gör ej det klara till mörkt derigenom, att du ständigt under den klara ytan vill finna förborgad en anspelning eller en djup och fin idé.
Du som sjelf skrifver ett språk, hvilket är oändligen zirligt, oändligen "formskönt", torde kanske klandra den, som i allmänhet använder korta, stundom tvärhuggna, meningar och mycket punkter. Dock lär det vara din åsigt, att det språk man i allmänhet använder vid embetsverk, icke är lämpligt i romaner. Den juridiska stilen med dess participier, dess relativa pronominer och adverbier, dess oändligt många komman, dess långa, stela och skrufvade meningar med alla deras mellanmeningar, torde, hoppas jag, behaga dig föga.
Begagnande mig af fördelen att vara den först angripande, har jag nu sökt bearbeta dig mig helt och hållet till favör. Men, oaktadt du är en mig rätt bevågen recensent, händer ändå helt säkert nu liksom vanligt, att, straxt du tagit pennan i hand och begifvit dig ut på dina kritiska upptäcktsresor, så blir du uppriktig och bitter, skarpsynt och elak. Det gör mig ondt om dig, att du skall vara så opartisk. Jag liknar just den fattige komedianten, hvilken - på tillfrågan af Gil Blas, hvad han grubblade öfver, der han satt vid landsvägen - svarade, att han sörjde öfver sin hustru. - Är hon då otrogen emot dig? - Nej, gunås så visst - svarade komedianten - olyckan vill, att hon är mig trogen.
Kap. I.
De båda grafvarne.
Innehållsförteckning Det var i April. Redan hade jorden bortkastat sitt vintertäcke, men ännu förkunnade ingen grönska, att det var vår. Löfträden voro nakna, marken gulgrå, luften kylig. Lärkorna, hvilka, troligen af kärlek till vår nord, alltid komma förtidigt, hade slutat sina sånger för dagen. Det rådde en högtidlig tystnad; allt beredde sig att i likhet med lärkorna och solen gå till hvila.
Tystnaden afbröts af steg. En man öfver medelåldern kom jemte en ung flicka, på hvars svaga arm han nästan stödde sig, gående uppför en kulle. När de nått höjden af denna, sade flickan:
- O, hvad här är vackert! Der ha vi sjö och här ha vi sjö och emellan dem båda går åsen. Och solen, se hur hon småningom gömmer sig derborta! Sådant som detta, har jag aldrig sett förut!
- Och dock - menade den gamle mannen - är detta icke af de mest lofordade ställen i Tavastland, ty så rikt är detta landskap på naturskönheter.
- Jag - inföll flickan - vill inte ha något vackrare att se, än detta. Ack i sommar, när allt är grönt, då .. Men du är säkert trött af gåendet, min far, skola vi inte sätta oss på denna stora sten och hvila.
De gjorde så och lemnade sig, hvardera på sitt sätt, åt betraktelser. Dessa varade dock icke länge, innan den unga flickan, liksom elektriserad af en aning, sade: - hvart har du fört mig, min far! denna kulle och allt här omkring förefaller mig nu så bekant. Är det i drömmen jag sett en likadan ort, eller skulle det vara ..
Fadren svarade: - Toiwola är det, Toiwola, din moders hem, som såg henne födas och såg henne äfven . dö. En himmelsk lycka log här emot din fader, men blott en kort tid, ty lyckan följde med din moder i grafven ... Men äfven du såg här dagens ljus; samma stig vi nu kommo, bar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes älsklingsställe. Och när du lärt dig gå och springa, huru ofta sprang du icke här .. men utan din moder, ty då var hon redan borta ifrån oss.
Flickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, förklarade minne af min moder, nu förstår jag dig, trakt!
Barndomen dykade upp för hennes syn och skänkte åt själen sitt dunkla behag. Fadren såg på sin dotter, hvars anlete strålade af ett obeskrifligt uttryck; han förstod nu, huru kär hon var hans hjerta och huru otacksamt det var af honom, då han ägde detta barn qvar, att säga, det all lycka följt med hans maka i grafven. Han sade dock intet, tryckte henne endast till sitt bröst.
Redan hade solen gått ned och skymning inträdt, då fadren steg upp, tog dottren i sin hand och pekande åt en skogsdunge, hvilken låg åt motsatta sidan emot sjöarna, sade:
- Nu för vår väg oss genom denna skogsdunge, ty i dag är den 25 April, din moders dödsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.
Snart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framför sig en hed, bevuxen med enar och tallbuskar. På midten af denna hed var en begrafningsplats; här hade äfven fordom varit kyrka, nu i grus; en gammal grå klockstapel af träd höjde sig vid sidan af staketet. Invid den var en stätta, öfver hvilken fadren och dottren stego; den förre icke utan svårighet, ty han var lam; den sednare lätt och obehindradt.
Begrafningsplatsen företedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att han icke på ett tiotal år varit begagnad. De grafvårdar, hvilka ännu stodo upprätta, voro små kors af metall, de flesta af träd hade redan förmultnat eller blifvit ikullvräkta af storm. En mängd brädlappar, hvilka fordom varit delar af grafvårdarne eller af likkistor, betäckte jorden så tätt, att det nästan var omöjligt för foten att emellan dem bana sig väg.
Närmast till staketet höjde sig tvenne kullar beväxta med små tallar. Hvardera hade sin upprättstående grafsten. Till den ena af dem ledde fadren sin dotter.
- Här vilja vi knäböja - sade han - detta är den graf vi söka.
De knäböjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin moders grafsten.
Fadren steg upp, dottren blef qvar i sin ställning. Då satte han handen på hennes hufvud och sade:
- O Gud, låt hennes moders rena och milda ande dofta ifrån grafven och tränga in i detta barn.
Hans ord voro icke flera, men ännu dröjde han länge med handen på hennes hufvud i signande tankar. Slutligen lyfte han med sina svaga krafters sakta våld henne upp, såg på hennes anletes förklaring och kysste henne varmt men lent på pannan. Derpå gingo de stillatigande ut ifrån kyrkogården, togo en annan väg, än de kommit, samt försvunno småningom ur sigte.
Månen hade uppgått och belyste nu grafvarna och förgängelsen. De många svarta korsen stodo liksom en hop små syskon stå och samtala med hvarannan.
Ifrån ett håll motsatt det, hvartåt fadren och flickan gått, styrde nu en främling sin väg, äfven han till den gamla kyrkogården. Hans steg voro hastiga och i ett nu var han öfver staketet; hans ögon tycktes leta och när han varsnade kullarna, var han genast der.
Belyst af månens bleka, skära ljus, läste han inskriften på den ena stenen:
Melia Saida.
1810.
1829.
- Så ser jag då ändtligen din graf - sade han - hvad jag är glad! All olycka, all sorg försvinner i...
