En liten berättelse om att sakna en hund

DEN HÄR BOKEN ÄR TILL DIG, LOPPAN

Har du någon gång saknat någon så mycket, med sådan intensiv smärta att det inte känns som att du får någon luft? Sorgen inombords som ett stormigt böljande hav. När du tittar ut känns världen förunderligt falsk då den inte kan sammankopplas alls med det inre. Världen pågår. Absurda nyhetsinslag med kändisar som åker privatflygplan. Någon kommunsnubbe som tafsat på unga kollegor och blir utköpt för cirka 800 000 kronor, en värld där brazilian butt lift verkar vara vägen till lycka. Insidan verkar liksom urgröpt och oväsentlig. Och där sitter du malplacerad med sorgen i hjärtat och ingen operation i världen skulle få den där sorgen annorlunda. Ibland gör det där ytliga där ute så ont, tycker jag. Speciellt när människor inte orkar stanna upp och se varandra. Vem finns i en värld där ingenting viktigt längre betyder någonting?

Det var en liten tid sedan jag nu hade en första dröm om Loppan. Min tidigare hund och kärlek i livet. Hon som hela denna bok kommer att handla om. Tyvärr var inte drömmen alls så där ljuvlig som jag hade föreställt mig och längtat efter.

Jag stod och grävde en grav. Det var mörkt och kallt ute. När jag grävt lyfte jag hennes tunga likfrusna kropp, inpaketerad i en svart säck såsom det brukar vara på film. Någon som fanns där i närheten kom fram till mig. "Måste du gräva så fort?" frågade hon. Jag stod där och flåsade mellan de tunga spadtagen som inte tycktes ta slut. "Jag måste skynda mig" svarade jag sammanbitet och fokuserat. "Jag måste skynda mig, hon har varit död i flera dagar nu". "Nej, du har fel" sade någon "Hon har varit död i över ett år nu". Smärtan som tog vid var så stark och intensiv att jag vaknade med ett ryck. Hade jag varit utan henne i mer än ett år? Hade jag inte fått hålla henne på så lång tid? Var tiden verkligen så grym och orättvis?

Jag klev upp från sängen med känslan av att jag var lite halv. Lite skadad i kroppen. Som att något saknades. Men något var inte något, utan någon. Någon var Loppan.

Jag tror att det är lite tabubelagt att sakna en hund till denna grad. Hade jag slagit upp det i en diagnosmanual över psykiatriska tillstånd, hade jag förmodligen i alla fall stundtals hamnat vid komplicerad sorg. Jag kan tänka mig att flera av mina tidigare kollegor skulle rynka på ögonbrynen. Sakna en hund, så mycket? Är det verkligen inom ramen för vad som är normalt? Jag tror att det inte går att förstå riktigt om man inte satt sig i mina skor. Överhuvudtaget kan vi inte förstå varandra om vi inte gör just detta. Och där krockar världen med sina ytliga värden ibland lite för mycket med människors verkliga behov, tänker jag.

Så hur kan man sakna en hund så mycket? Varför saknar jag henne så mycket? Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Bara det att hon läste mig som ingen annan gör, älskade mig som jag knappt tror är möjligt. Hon förstod inte nödvändigtvis människors språk, men hon förstod min själs språk. Inte vad jag säger i ord utan vad jag egentligen menar. Som att jag är trött, ledsen, sårad, uttråkad, glad. De där känslorna har hon fångat in tydligare än någon annan varelse. Alla nyanser. Hon älskade mig så förbehållslöst som ingen människa kan. En hund som älskar som Loppan gjorde, älskar på andra villkor. Det finns ingenting som hon inte skulle ha gjort för mig. För mig var hon allt, för henne var jag hela universum. Jag var alltid högsta prioritet oavsett vilket humör hon eller jag var på. Det var en del i det som var så rörande. Att hon alltid hade pass på mig. Som om hon ständigt vakade över mig och ville mig väl. Jag tror att jag aldrig varit så väl omhändertagen av någon. Så gränslöst mycket kärlek, som aldrig tog slut.

Nu ska jag försöka berätta för dig om Loppan. Och jag börjar i omvänd ordning. Jag börjar dagen då hela resan tog slut. Det var den 13:e mars 2023 som tiden stannade.

Vi hade varit sjuka i omgångar och innan hennes död vad det covid som härjade här hemma om jag inte minns fel. Jag hade också jobbat väldigt mycket och var utsliten och trött. Livet rullade på så fort när allt bara plötsligt stannade av.

På kort tid hade hon gått ner mycket i vikt. Hon hade ganska lätt för att gå ner i vikt så egentligen hade det inte behövt innebära en fara. Men känslan var att det var något som inte stod rätt till. Den svarta, bruna och vita pälsen var också mer glanslös än vanligt.

Sommaren innan hade vi varit hos veterinären, men röntgen och proverna visade ingenting. Loppan var inte sjuk alls vad de kunde se. Men känslan var så stark att det var något som inte var som det skulle. Det var egentligen också svårt att veta, om det var en känsla att ta på allvar. Jag brukade ofta tänka att det var någonting som var fel på henne. Det var en oro som ständigt gjorde sig påmind. Det hände att jag gick fram och väckte henne när hon sov för att försäkra mig om att hon levde. Ibland fick jag panikkänslor och pratade om att hon skulle försvinna från mig. Som en avgrund av ångest beskrev jag olika scenarier och saker som jag trodde hade drabbat henne. Min man frågade ibland vad det var med mig och henne. Varför oroade jag mig så mycket? Så där höll jag inte på med någon annan, vare sig med mina andra djur eller våra barn. Men min sju år gamla hund som jag haft sedan hon var två år, henne kunde jag oroa mig för dag som natt. Allt som hände denna tid med hennes kropp, små saker som resulterade i besök hos veterinären, gjorde att jag fick enorma katastroftankar. Därför var det ingen annan som riktigt tog oron på allvar när vi åkte in till veterinären den där sista vändan.

Sista tiden hade hon dock blivit tröttare så nog kunde man förstå att det var något. Tempot gick ner. Hon gick bredvid mig istället för att springa när hon var lös. Pälsen var en annan. Den blänkte inte längre utan var matt och trött.

Vi åkte in till veterinären för att undersöka henne. De tog alla möjliga blodprov på henne och gjorde alla undersökningar, förutom just den undersökningen som sedan kom att visa vad som var fel på henne. Var det allergi? Cancer i livmodern? Jag kunde inte tygla mig. Betedde mig inte så där samlat som jag hade önskat att jag hade gjort. Så som jag hade föreställt mig, en lugn vuxen hundmamma som övertygar sin älskade hund om att allt kommer att gå bra. Nej, det blev fel. Loppan försökte istället trösta mig när tårarna konstant rullade ner över mina kinder. Det var just hennes grej. Att hon var magiskt duktig på att trösta mig. På att ta hand om mig när jag var ledsen. En kort stund kom också en annan veterinär in i rummet. En tjej som bor en bit från oss och som jag känner igen sedan tidigare. Hennes mjuka uppsyn och värme gjorde att det verkligen brast. Jag kände på mig att det skulle gå åt helvete och hon försökte med några tröstande ord lätta upp stämningen medan Loppan, med all värme hon kunde uppbringa, också försökte trösta.

De fann inget fel på henne. Men de förstod också att en hund inte rasar så där fort i vikt. Och har inte normalt en sån där skruttig päls. Något var det, men vad det var svårt att få grepp om. Vi skulle komma tillbaka efter ett par dagar och träffa en annan veterinär. Livet var som i ett töcken. Jag sov nere i soffan för att var nära henne och vår andra hund, Dobby, som hade tillkommit under resans gång. Loppan låg bredvid mig och var alldeles kall. Ibland när jag försökte väcka henne tog det en stund innan hon vaknade till. Hon var alldeles seg i kroppen. Det var så overkligt på något vis. Jag skulle å ena sidan låtsas som att allt kunde gå bra och dagarna rullade på som vanligt. Å andra sidan var det så tydligt inom mig vad som höll på att ske. Det där som inte fick hända. Som bara inte fick ske. Jag intalade mig att det skulle gå smärtfritt förbi samtidigt som jag visste med all den djupare känsla som finns att hon skulle dö.

Det var iskallt ute och det låg fortfarande ett litet täcke av snö på marken. En av...