3. Utvecklingen av segregation och utsatthet i Sverige
I detta kapitel går vi igenom hur utsatta områden i Sverige har utvecklats över tid. Forskningen kring områdeseffekter lyfter ofta fram socioekonomi, demografi och brottslighet som viktiga faktorer för att förklara invånarnas utfall. Vi har därför valt att fokusera på dessa dimensioner av utsatthet. Innan vi redovisar resultaten från vår analys beskriver vi vårt tillvägagångssätt och diskuterar den svenska medierapporteringen kring utsatta områden.
3.1 Hur vi mäter lokal utsatthet
För att på ett överskådligt sätt kunna sammanfatta den utveckling som har skett över tid delar vi in bostadsområden i tre grupper:
(i) utsatta urbana områden
(ii) övriga urbana områden i kommuner med utsatta områden
(iii) områden i övriga delar av Sverige (bland annat glesbygd och små och medelstora städer utan klart definierade utsatta områden).
Genom att använda andra områden som en jämförelsegrupp kan vi illustrera likheter och skillnader mellan utsatta områden och andra typer av områden (t.ex. Gerell m.fl. 2020).
Vi använder här olika typer av geografiska enheter. Innan vi fortsätter är det därför relevant att förklara hur vi har gått till väga för att dela in områden i urbana och icke-urbana områden respektive urbana områden i utsatta områden och övriga urbana områden.
För att klassificera områden i urbana och icke-urbana områden använder vi oss av Brås definition av urbana områden som tillämpas i Nationella trygghetsundersökningen (NTU). Enligt NTU är ett område urbant om det tillhör en kommun med en tätortsgrad som överstiger riksgenomsnittet och har minst en större tätort med 10 000 eller fler invånare. Med denna definition finns ungefär 3 700 urbana områden enligt Statistiska centralbyråns lägsta nivå av områdesindelningar, det vill säga SAMS (Small Areas of Market Statistics), för den tidsperiod som våra egna data omfattar. SAMS-områdena varierar i storlek. De består av kvarter eller bostadsområden i mer tätbefolkade områden och valdistrikt i glesbygdsområden. Sammanlagt finns i Sverige cirka 9 200 SAMS-områden. Fördelen med att använda så pass små geografiska enheter är att det blir lättare att fånga områden som är homogena vad gäller de egenskaper som studeras. Därmed undviker vi den godtycklighet i indelningen som kan uppstå inom större geografiska områden där socialt utsatta områden och välbärgade områden kan ingå i samma enhet.
På basis av polisens lägesbild av utsatta områden har vi delat in urbana områden i utsatta respektive övriga områden. Polismyndighetens nationella operativa avdelning (Noa) har sedan 2015 med hjälp av lokalpolisområdena identifierat utsatta områden i urban miljö som är föremål för särskilda satsningar. En sammanfattande lägesrapport och medföljande förteckning över samtliga identifierade utsatta områden publiceras vartannat år.2 För att ett område ska uppfylla Polismyndighetens kriterier för ett utsatt område behöver det kunna beskrivas som ett geografiskt tydligt avgränsat område som kännetecknas av en hög grad av socioekonomisk utsatthet, där kriminella har en negativ inverkan på lokalsamhället (Noa 2017).
Syftet med Polismyndighetens indelning av utsatta områden är i huvudsak operativt. Rapporten delar in utsatta områden i tre kategorier: 1. utsatta områden, 2. riskområden och 3. särskilt utsatta områden. Utöver den nämnda beskrivningen för utsatta områden behöver följande kriterier uppfyllas för att ett område ska klassificeras som särskilt utsatt: en allmän ovilja bland de boende att delta i rättsprocesser samt allmänt förekommande våldshandlingar och systematiska hot mot vittnen, målsägande och anmälare. Området kännetecknas även av parallella samhällsstrukturer, religiös extremism och en hög koncentration av kriminella med våldskapital. Sammantaget innebär situationen i området att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Riskområden är utsatta områden som ligger i fara att utvecklas i riktning mot särskilt utsatta områden om inte de rätta åtgärderna sätts in för att motverka utvecklingen. Polisens förteckning över utsatta områden visas i tabell 1. I tabellen är utsatta områden färgkodade med gult, riskområden med orange och särskilt utsatta områden med rött. I resten av rapporten gör vi ingen skillnad mellan olika typer av utsatta områden utan benämner samtliga områden i förteckningen som utsatta områden.
För att kunna ta fram brottsstatistik för utsatta områden i urban miljö 2011-2015, det vill säga för tidsperioden fram till och med att Polismyndigheten lanserade sin lägesrapport om utsatta områden, har vi använt oss av de femton stadsdelar som ingick i regeringens urbana utvecklingssamarbete med kommuner, URBAN-15. Dessa stadsdelar kännetecknas av att invånarna har mycket låg förvärvsfrekvens, högt uttag av försörjningsstöd och låg behörighet till gymnasieskolan. Stadsdelarna - ofta samma områden som senare förekommer i Polisens lägesrapport - är Hässleholmen (Borås), Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och Norra Biskopsgården (Göteborg), Gamlegården (Kristianstad), Centrum-Öster (Landskrona), Herrgården och Södra Sofielund/Seved (Malmö), Rinkeby och Tensta (Stockholm), Hovsjö och Ronna (Södertälje), Kronogården (Trollhättan) samt Araby (Växjö). Varje URBAN-15 består av ett eller flera SAMS-områden.
När vi analyserar utvecklingen av olika typer av områdesegenskaper använder vi dels registerdata, dels aggregerade data som baserar sig på enkätstudier med begränsade urval för enskilda områden, speciellt i utsatta områden. Enkätstudiernas svar finns tillgängliga endast som genomsnitt för de ovannämnda tre typerna av bostadsområden. Vi har därför valt att inte använda vedertagna mått på segregation och ojämlikhet (t.ex. dissimilaritetsindex), som anger hur jämnt fördelade olika områdesegenskaper är jämfört med fördelningen av dessa egenskaper i hela kommunen (Massey och Denton 1988).
Tabell 1. Polismyndighetens förteckning
över utsatta områden perioden 2015-2021.
3.2 Socioekonomi och demografi
De huvudsakliga faktorer vi har valt att titta närmare på är två mått på anknytning till arbetsmarknaden (andelen ej sysselsatta och medianinkomst) samt två demografiska mått på befolkningssammansättningen (andelen utrikes födda och andelen unga i åldern 16 till 30 år). Ett resultat som visar på skillnader i exempelvis andelen utrikes födda individer mellan utsatta bostadsområden och övriga urbana bostadsområden kan ses som ett tecken på att utrikesfödda är ojämnt fördelade mellan bostadsområden.
En viktig socioekonomisk indikator på ett områdes utsatthet är sysselsättningsgraden bland de boende. Figur 1 sammanfattar utvecklingen under perioden 2010-2018 av andelen boende som inte förvärvsarbetar. Vi kan se att i samtliga typer av bostadsområden har andelen icke-förvärvsarbetande minskat över tid sedan 2012. Nivåskillnaden i andelen invånare som inte förvärvsarbetar mellan utsatta områden och de övriga två jämförelsegrupperna har också minskat sedan 2012 men skillnaden är dock stor över hela perioden. I utsatta områden är andelen boende i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetar mellan drygt 10 och 20 procentenheter högre än i de övriga urbana områdena.
Figur 1. Figur 1. Andel av befolkningen i åldern 20-64 år i bostadsområdet som inte förvärvsarbetar under perioden 2010-2018.
Källa: Författarnas egna beräkningar.
Som framgår av figur 2 finns det också stora skillnader i individers förvärvsinkomster mellan olika typer av områden. Förvärvsinkomster är ett mått som fångar upp...
