Inledning.
Innehållsförteckning Med ett folks litteratur menas alla de skrifter, som blivit författade på det folkets språk.
En skildring av litteraturens utveckling kallas litteraturhistoria. I vidsträckt bemärkelse innefattar denna således en redogörelse för all slags litteratur, men vanligen behandlar den endast skönlitteraturens eller vitterhetens alster.
Diktkonsten eller poesien är en av de sköna konsterna.[1] Poesiens mål är att framställa bilder av såväl det yttre livet som människans själsliv. Det medel som poesien använder för att nå målet, är språket.
Diktaren kan för sitt alster använda dels bunden form eller vers, dels obunden eller prosa.
Poesien delas i tre arter, nämligen den episka, den lyriska och den dramatiska.
I romanen skildras utförligt en eller flera personers liv och karaktärsutveckling. I en novell redogöres för någon enstaka händelse ur livet.
Till de episka dikterna höra även sagorna och legenderna, vilka senare innehålla gamla sägner om helgons och martyrers underbara öden.
I den lyriska poesien eller lyriken ger skalden uttryck åt sina känslor. Exempel på lyriska dikter äro de flesta sånger och psalmer.
Dramatik kallas den diktart som efterbildar en handling. Personerna i dikten uppträda såsom värksamma inför ens ögon. Den dramatiska dikten (dramat) är oftast avsedd att uppföras å teatern. Dock förekomma även »läsdramer». Dramat är indelat i en eller flera avdelningar, vanligen kallade akter. Dessa åter indelas i scener, allt eftersom de i stycket uppträdande personerna inträda på skådebanan eller avlägsna sig därifrån.
Tragedi (sorgespel) kallar man ett drama med allvarligt innehåll och sorgligt slut. Komedi (lustspel) är en dramatisk dikt med skämtsamt innehåll och lyckligt slut. Skildras en händelse med mycket komiska förvecklingar, kallas komedien fars. En blandning av komedi och tragedi är det så kallade skådespelet, i vilket handlingen är allvarlig och slutet lyckligt.
[1] De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten (arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett gemensamt namn bildande konster.
Forntiden
(-omkring 1200).
Innehållsförteckning De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av runinskrifter. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla germanska folk gemensamma äldre runraden med 24 skrivtecken och den av de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda yngre runraden, vilken innehöll 16 runor.
Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade. De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden. Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring 2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks kyrka i Östergötland befintliga s. k. Rökstenen, vars inskrift, som ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars bragder.
Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med stavrim (alliteration), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående, starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]
Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska landen - med dialektiska skiljaktigheter - gemensamt tungomål, vanligen kallat norræna tunga (nordisk tunga). Ur detta ha de tre skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera uppstått.
De kortfattade runristningarna giva dock ett mycket ofullständigt begrepp om den andliga odlingen i Sverge under den förkristna tiden. Några andra litterära minnesmärken från denna tid finnas emellertid icke, och de minnen av forntida livsåskådning och hednisk diktning, som kvarlevde hos folket, utplånades till det mesta, efter hand som kristendomen vann insteg. Hos ett närbesläktat folk, isländarna, bevarades lyckligtvis forntidsminnena bättre. Deras litteratur, ehuru upptecknad först på 1100-talet, lämnar också värdefulla upplysningar om såväl fornnordisk diktning som samfundsförhållanden, seder och bruk, vilka voro gemensamma för nordens folk.
Islands första bebyggare utgjordes huvudsakligen av norrmän - storbönder och vikingar - vilka för att undandraga sig Harald Hårfagres tryckande envälde lämnade fosterbygden och grundade sig nya hem på den fjärran liggande ön (874). Under de närmast följande 50 åren fortgick invandringen till Island, där en fristat bildades, som länge ägde bestånd. Trots livliga förbindelser med andra folk bibehöllo isländarna likväl språk och seder nästan oförändrade, och hemlandets sagor och kväden, utgörande kära samtalsämnen under långa vinterkvällar, bevarades från släktled till släktled i trogen hågkomst.
Den isländska forntidslitteraturen framträder dels i bunden form (sånger), dels i obunden form (sagor).
Bland diktning av förstnämnda art intager den s. k. Sämunds Edda, även kallad den äldre eller poetiska Eddan, det främsta rummet. Dess sånger, vilka äro alster av okända författare, torde till största delen ha tillkommit under 900- och 1000-talet efter förebilder av äldre sagor och sägner. Beträffande innehållet kunna de indelas i guda- och hjältesånger. Bland gudasångerna märkas: Voluspá (valans spådom), i vilken dikt de hedniska nordboarnas föreställningar om världens skapelse, utveckling och undergång komma till synes, Trymskvädet,[3] vari berättas, huru Tor hämtade sin stulna hammare, samt Hávamál, d. v. s. den höges (Odens) sång, innehållande en samling goda tänkespråk och levnadsregler.
Märkligast bland hjältesångerna äro de som besjunga völsungarnas och niflungarnas öden. Huvudpersonen i dessa dikter är hjälten Sigurd Fafnesbane, draken Fafnes besegrare och erövraren av niflungarnas stora skatt. Samma ämne är också behandlat i en tysk forntidsdikt, Nibelungssången, och var även känt i vårt land, varom den s. k. Sigurdsristningen i Ramsundsberget i Södermanland bär vittne.
Förutom nämnda dikter, för vilka något författarenamn ej kan uppgivas, finnas också en mängd kväden av namngivna skalder. Såsom Islands ypperste diktare nämnes Egil Skallegrimsson (omkr. mitten av 900-talet), vilken vid ett tillfälle medelst en sång, avfattad till ära för konung Erik Blodyx, frälste sitt liv ur denne sin dödsfiendes våld.
Isländska skalder besökte ofta de nordiska konungahoven, där de voro gärna sedda gäster och ofta frikostigt belönades för sina kväden.[4] I dessa, vilka föredrogos såväl i gästabudssalen som på slagfältet, besjöngo de konungar och hjältar samt förtäljde om deras bragder. Hovskalderna berättade även sagor och bidrogo därigenom till att sprida kännedom om denna art av forntida diktning.
På Island blomstrade också, som nämnt, en rik prosa-(sago-)litteratur, som nådde sin högsta utveckling på 1200-talet. Efter innehållet skiljer man mellan hjältesagor, historiska sagor och släktsagor.[5]
Till hjältesagorna höra bl. a.: Völsungasagan, en omskrivning till prosa av Eddans hjältedikter med samma namn, Hervararsagan med den bekanta episoden om Hjalmar och Ingeborg samt Fritjofs saga, vilken förevigats genom Tegnérs berömda dikt. Till Hervararsagan är även fogad en kortfattad svensk krönika, vilken skildrar händelser intill 1118. Den anses vara författad av Islands förste historieskrivare, Are Frode (död 1148). De historiska sagorna omtala händelser och personer från Islands och Skandinaviens forntid och äro således att betrakta som de nordiska landens älsta historia. Många av dem finnas sammanförda i ett av den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlesson (död 1241) utgivet historiskt värk, Heimskringla eller konungasagor, som förtälja om Norges konungar intill 1177. Arbetet inledes med sagan om ynglingaätten, en rad uppsalakonungar, vilka författaren låter härstamma från gudarna (Oden, Njord och Fröj). Många av dem äro emellertid diktade personer. Släktsagorna äro framställningar om isländska stormäns och stormansätters öden (Niáls saga, Egil Skallegrimssons saga m. fl.). Genom sina förträffliga skildringar av seder och folklynne ha flera av dem lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om forntidslivet på »sagornas ö».
Snorre Sturlesson är även författare till en annan märklig skrift, den prosaiska Eddan eller Snorres Edda. Den är avsedd att vara en handledning för skaldekonstens idkare och...
