Kniven i bröstet igen

Små stänk och flikar av barndom och uppväxt.

Jag började mitt liv som en stor hemlighet. Min far, en lång, smärt man med yvig, svart hårman, fick ihop det med den vackra dottern till en byskollärare i den lilla byn Forshyttan norr om Filipstad i Värmland.

"Se, för Harald måste det alltid vara de vackraste jäntorna", kommenterade en släkting många år senare.

Min mormor kom från fattiga förhållanden, och det var nog ett socialt lyft för henne att gifta sig med folkskolläraren i byn. Min morfar Axel Persson har jag aldrig sett, han dog ett år innan jag föddes. Jag fick oväntade upplysningar om honom på sjön Alsterns is i februari 2013, då jag samtalade med en pimpelfiskare. Hans mamma hade haft Axel som lärare. Morfar var en populär, rättvis och snäll lärare enligt denne oväntade bekantskaps uppgifter. Sedan tidigare vet jag att Axel också var en mycket driftig man. Tillsammans med min farbror John Jonsson bildade han en elförening, som såg till att byarna Forshyttan och Pardix elektrifierades. Pardix fick sitt namn efter valloner som var verksamma i trakten. Byn kallas nu Paradisgård på moderna kartor.

Harald var yngste sonen till Jonas Jonsson, ägaren av en bergsmansgård, och som sådan medellös, eftersom allt gick till den äldste. Så småningom fick han som arv 200 kronor och en gammal bössa. Det här är enligt pappa själv, men enligt min kusin Karin hade han blivit utlöst från gården, som dock var mycket lågt värderad vid denna tid. I likhet med sina bröder arbetade han i skogen på vintrarna och på betesvallen om somrarna, men Harald ville mer. När arbetet var slut för dagen läste han in realexamen med kursbrev från Hermods.

Han ville så småningom in på lärarseminariet i Linköping, men kriget kom emellan, och han fick ligga inkallad uppe vid norska gränsen. År 1942 kunde han äntligen börja på seminariet. Mormor, som då var nybliven änka, hade flyttat till Linköping och börjat på "Hattfabriken", som säkert hade ett annat namn som jag inte känner till.

Jag föddes året efter att han börjat på seminariet. När lärardottern Nancy blev gravid var det möjligen en skam, och eftersom Harald gick på lärarseminariet i Linköping måste jag vara en hemlighet. I det syftet blev jag inackorderad hos min mormor. Någon morfar som möjligen skulle ha invänt fanns inte längre. Han hade omkommit till följd av dubbelsidig lungtuberkulos, endast 42 år gammal. Uppgiften har jag fått från Sveriges dödbok 1860-2016. Nancy själv gick på Handelsskolan i Linköping och gick ut därifrån i maj 1943 och var då gravid med mig.

Den första plats som jag har något bestämt minne av är min mormors lägenhet på Hunnebergsgatan i Linköping. Huset ligger nu i ett område nära både kongress- och konsertpalatset och Linköpings museum. En bit ifrån ligger en brandstation. Gatan var belagd med tuktad sten. Från trottoaren kom man in i ett mörkt och kalt trapphus, någon hiss fanns inte. Där bodde jag ensam med min mormor. Det var en gammaldags lägenhet, mycket högt i tak och köket var stort. Eftersom mormor Selma var änka, måste hon hyra ut ett rum, och den inneboende var en medelålders musiker från Österrike.

Jag fick inte ensam gå ut på gatan, men det fanns en stor bakgård som bildades av utrymmet bakom kvarterets alla hus. Där fanns en sandlåda för de små barnen, men inga lekredskap för övrigt. Soptunnorna stod i rad under ett tak, och i mitten av gården fanns det också piskställningar. De hemarbetande fruarna från alla husen måste regelbundet bära ner sina stora tunga mattor på gården och piska dem med mattpiskare. Vilka muskler dessa husmödrar måste få till sist!

I lägenheten hade mormor en radio, och jag kommer ihåg att vi hörde nyhetsutsändningar från Koreakriget som pågick. Det var för det mesta mycket lugnt och tyst i lägenheten. Jag hade ännu inte börjat skolan. Jag minns aldrig att min far var i mormors lägenhet, och jag minns inte att mamma var där heller. Både pappa och mamma tycktes vara helt frånvarande från min tidiga barndom, men mormor var oändligt snäll och omhändertagande. Med henne fick jag ofta gå till en närliggande lekpark där jag kunde åka rutschbana tills jag fick ont i stjärten, och till den sk "Belvederen", ett slags lusthus i sydländsk stil som låg i en stor park.

Många utflykter till olika lekparker kommer jag ihåg än idag. Kvar i mitt minne finns också en utflykt till chokladfabriken i Ljungsbro. Många av tanterna där stack till mig chokladbitar.

"Se här, stick i fickan, stick i fickan", lät det.

Både orden och chokladen gjorde nog intryck på mig. Några minnen av min far eller mor från denna tidiga barndom har jag inte alls. Jag vet inte heller var de bodde eller ens om de bodde tillsammans. Men mormor kan inte ha tagit hand om mig hela tiden, eftersom hon arbetade på hattfabriken i Linköping. De få minnen jag har av Nancy är egentligen inga äkta minnen. Det är istället några fotografier som jag minns, och som tjänar som surrogat för äkta minnen. Jag har bara ett enda direkt minne av min riktiga mor, och det var något som måste ha skrämt mig. Hon kom in i ett rum, var minns jag inte. Hon hade inte kjol eller klänning utan några slags byxor som lämnade benen fritt rörliga. Utan förvarning sjönk hon till golvet i spagat med benen åt var sitt håll. Jag trodde att hon sprack. Hon var tydligen mycket smidig och välgymnastiserad.

En äldre man i byn Pardix, norr om Filipstad, har berättat om mamma, som han varit skolkamrat med. Skolan var det gamla hus, som nu är bygdegård, och skolsystemet var sådant att flera barn av olika åldrar fick samsas i samma klassrum. Han kunde också visa några bilder av min mor, och hon var både smärt och såg bra ut. Min sagesman sa att hon var duktig i skolan. Jag hade viss anledning att fråga om hennes förhållande till pojkar, om hon var lite vidlyftig av sig eller så, men det var inte alls fallet enligt mannen. En väninna till min mor berättade många år senare att hon särskilt kom ihåg mammas glada skratt, och att hon hade en raljant humor och gärna ironiserade. Min halvsyster har berättat att en del kvinnliga släktingar gärna pratade om Nancy för att hon hade lätt att få emotionella utbrott. Sådant prat förekom inte inom hörhåll för mig.

På seminariet var det många som hette Jonsson, och det verkade vara önskvärt att några bytte namn. Pappa hittade på namnet Dernevik, ett namn som han inspirerats till av någon vik i hemtrakten, vars namn han förändrat. Han skickade ett brev till Konungen den 10/5 1946 där han underdånigt bad att få ta släktnamnet Dernevik.

När far blev klar med sina studier kunde han äntligen bilda familj med Nancy och mig. Han och Nancy gifte sig, hon i lång vit klänning, 1946 i Linköpings domkyrka, och Nancys bästa väninna, Lilian, var med och bar bröllopsbuketten under vigselakten. Själv var jag tre år då mina föräldrar gifte sig. Förmodligen hade jag varit i säkert förvar hos min mormor fram till dess.

Pappa fick sina första arbeten som lärare i sådana östgötska metropoler som Fivelstad och Östra Tollstad, utanför Skänninge. Jag minns det inte själv, men pappa har berättat att jag då hade en trehjuling, som jag älskade och ständigt trampade runt på. Framhjulet gnisslade något alldeles förfärligt, men det fick inte smörjas eftersom ljudet alltid avslöjade var jag höll till någonstans. Under min uppväxt i de här små byarna var jag ett helt ensamt barn. Jag minns inte att det fanns några kamrater att leka med. Kanske grundlade jag där en viss blyghet i kontakt med människor. Det fanns en flicka där med en mental utveckling av tre år, men med en tjugoårings kropp. Det var lite skrämmande. Helt klart fick jag ett handikapp i att jag aldrig haft någon att spela boll med. När vi flyttade in till Vadstenagatan i Skänninge, i samband med min skolstart, kunde jag inte spela boll, och jag höll mig därför ifrån det så mycket som möjligt.

Det var först från tiden när vi bodde i Skänninge, som jag har flera minnen. Pappa hade då en...