Hjälp mig Gilbert

 
 
Books on Demand (Verlag)
  • 1. Auflage
  • |
  • erschienen am 12. Februar 2019
  • |
  • 188 Seiten
 
E-Book | ePUB mit Wasserzeichen-DRM | Systemvoraussetzungen
978-91-7851-310-9 (ISBN)
 
Visst går det att kontakta den franska sångaren Gilbert Bécaud i himmelen.Detta påstår i alla fall Angelo, en av de tre ålderstigna männen som träffas på IKEAs restaurang i Västerås för att diskutera om det är någon mening med ett liv vid åttiofem års ålder. Trion är inte alltid enig. Men å andra sidan har svensken Stefan, italienaren Angelo och polacken Rudolf levt tillräckligt länge för att veta att ingenting är lätt, men inte omöjlig heller. Hjälp mig Gilbert är berättelsen om tre ensamma herrars sista vandring i en maniskt framåtskridande värld.
1. Auflage
  • 0,34 MB
978-91-7851-310-9 (9789178513109)
weitere Ausgaben werden ermittelt
CHRISTOS SOURLOS: född i Grekland 1938. Till Sverige 1965.
Har arbetat som bildlärare, serietecknare och målare.
Han gick på 70-talet i Christer Strömholms Foto och Dokumentär-
filmskola samt Konstfack. HJÄLP MIG GILBERT är hans femte bok.

1


STEFAN


Och så var Kristina död. Jag var inte borta länge. Jag skulle tvätta bilen, köpa en tidning och komma hem. Hon satt bakåtlutad i sin fåtölj framför tv:n och verkade som om hon hade somnat mitt i ett program, som så många gånger förr. Korsordstidningen låg i hennes famn, i hennes högra hand satt blyertspennan fortfarande kvar, huvudet vilade snett på bröstet, glasögonen satt kvar över de slutna ögonlocken. På soffan bredvid henne sov katten med nosen gömd mellan framtassarna.

Och så var min Kristina borta. Orörlig i sin rosa kofta och den vita broderade skjortan. Det gråvita, halvlånga håret hängde fritt på hennes högra tinning, på den vänstra satt det fast med en hårnål dekorerad med en liten blomma. Runt den magra halsen hängde, med en knut i mitten, hennes favorit halsband, ett pärlband av azur färgade glaskulor.

Och så hade min livskamrat lämnat mig. Efter sextiotvå år tillsammans. Den lilla älskade människan i fåtöljen framför mina häpna ögon hade plötsligt lämnat mig och farit till himlen medan jag tvättade vår gamla Volvo. Jag la mina darrande händer över hennes kalla kinder, jag snyftade som ett litet barn och förebrådde mig för att jag fortfarande levde. Och så var jag ensam och skräckslagen. Min Kristina var borta och jag grät och ångrade varje olämpligt ord jag hade kanske sagt under de tusentals dygnen vi hade levt tillsammans. Jag kunde lika väl också lämna denna värld så fort så möjligt.

Den första natten ensam satt jag i köket framför en massa plastburkar och räknade tabletter. Sömntabletter, värktabletter. Vad hade jag för anledning att inte lägga dem i en skål med sprit och fylla min smärtande mage med det? Ingen förstås. Absolut ingen.

Men plötsligt, mitt i det svarta kaoset, tyckte jag mig höra någon prata. Var det Kristina eller var det jag som pratade med hennes röst? "Kära, kära Stefan, gör inte det! Gör inte det, snälla!" Jag blev häpen. Jag stirrade runt fullt övertygad om att det var på riktigt och svarade med min röst: "Varför inte det, kära Kristina? Varför inte? Vad håller mig kvar här nere?"

Det gick en tid, jag hallucinerade, mina tårar blötte ner tabletterna på bordet och jag "pratade" med Kristina som om hon var i telefonen.

Jag lyckades avstå från tabletterna, men tyvärr inte spriten (jag drack mycket sällan), och la mig fullt påklädd i min säng. Dagen därpå när jag lyckades öppna mina ögon och såg världen utanför mitt fönster, greps jag av enorm förtvivlan. Ensamheten kändes förlamande, den höll mig liksom bunden till händer och fötter inne i en svart säck. Jag tömde flaskan på den resterande spriten och la mig på nytt. Mitt i mörkret innan jag föll i dvala "hörde" jag mig själv planera min framtid: jag hoppades av hela mitt hjärta att jag aldrig mer skulle komma upp ur min säng.

Kristinas farväl hade kommit så överraskande att från den ena stunden till den andra tillintetgjordes varje uns av mod i mitt trots allt trötta och gamla väsen. Naturligtvis hade vi pratat om vår stundande avfärd (jag var 86, Kristina 83), men aldrig så att det kändes som en bestämd tidshändelse, utan bara som en säker eventualitet någon gång i framtiden. Vi hade resonerat och planerat en hel del kring detta: rensat huset från onödiga saker, skänkt många säckar med kläder och annat till Myrorna och sålt en del saker på Blocket. Besöken till återvinningen hade blivit mer frekventa, gamla papper som hade sovit under decennier i byrålådor och skåp hade blivit till aska, grammofonskivor och apparater skänkte vi till vänner och bekanta. Kristina "uppdaterade" våra listor och koder på våra bankkonton, försäkringar, abonnemang och liknande, och jag stoppade lappar med priser på mina frimärks- och myntsamlingar, allt för att underlätta för vår son i Skövde när dagen då jag eller Kristina eller båda två (vi flög och åkte bil tillsammans) hade lämnat denna värld. Vi "dödsstädade" alltså, men utan någon sentimentalitet eller nostalgi - förnuftets vindar visade oss vägen.

Vi var realistiska och förutseende. Vi såg till att ha, ifall att det skulle hända oss något oförutsett, rena underkläder, klippta tånaglar och inga hål i strumporna. (Kristina tyckte att jag slarvade med tånaglarna, fast den verkliga orsaken var att jag inte riktigt nådde dit ner, var stel och otålig och dessutom ville jag inte be henne klippa dem åt mig - fötter var enligt min egensinniga mening en intimt del av människan, ett område gömt i skornas respektingivande avskildhet).

Men trots alla dessa förberedelser, alla våra samtal och livsfilosofiska diskussioner om livets slut, ensamheten, separationen, meningen med ett långt liv och så vidare, blev jag när min Kristina lämnade mig och for till sin skapare slagen och ensam som en vindpinad tuva. Dag nummer två, ensam i mörkret (plötsligt tålde jag inte ljus), drack jag mycket sprit igen och la mig i fosterställning medan jag väntade på att falla i dvala. Det tog inte länge förrän jag började hallucinera och "höra" röster igen. Det var Kristina: "Snälla Stefan! Kom upp ur sängen! Du måste äta något! Du måste tvätta dig, raka dig, byta kläder, gå ut! Snälla, snälla gör inte så med dig själv!" Jag varken orkade eller ville "svara". Jag föll i mörkret och vaknade inte före klockan tio på morgonen den tredje av mina ensamma dagar.

Jag tog mig samman och stod någorlunda på fötterna. På nästan tre dagar hade jag inte ätit något och endast släpat mig några gånger till toaletten, fast en gång bestämde jag mig nästan att kissa på mig, alltså låta det rinna i byxorna som en ytterligare självförnedring i min hemska belägenhet.

Jag kokade lite kaffe och hämtade ett kex från skåpet. Huvudvärken hamrade i min arma skalle, jag darrade och frös, min mage brann, jag kände mig eländig. Tre tomma spritflaskor stirrade häpna på mig (sist jag öppnade en sådan var för tolv år sedan, en kväll när vi efter en besvärlig fylla, bråk och hårda ord mellan oss bestämde oss att aldrig mer låta sprit passera våra halsar).

Där jag satt vid köksbordet med min pinade skalle vilande på mina händer, började jag tänka på siffror och dagar. Plötsligt kändes det viktig att veta hur många dagar och nätter vi hade varit ihop. Jag hämtade miniräknaren och multiplicerade våra 62 år med 365dagar. Kristina och jag hade gått hand i hand genom livet i 22.630 dagar och nätter. Kristina och jag hade varit ihop i cirka 543.000 timmar, och detta bara som gifta. För exakthetens skull räknade jag bort alla våra separata dagar som livskamrater, och de var inte mer än kanske 250 för var och en av oss. Det var hennes cirka 80-100 dagar hos vår son i Skövde (vi hade inga barnbarn) plus hennes cirka 30-40 dagar på lasarettet och hennes cirka 100 dagar som gäst hos sina föräldrar i Norrland. Drar man lika mycket för mig på grund av olika omständigheter, blir summan mer än 22 000 dagar och nätter i närheten av varandra. Under 22.000 dygn hade Kristina och jag varit synliga för varandra.

Ödet som förde oss till varandra är en märklig historia för sig. En veritabel kärlekssaga med förhinder, tårar och en rad dramatiska utvecklingar inte så olika dem man hittar i veckotidningar. Det var besvärligt, hopplöst ibland, men lyckligtvis triumferade till slut det gamla talesättet "Kärleken övervinner allt".

Kristinas föräldrar i Norrland ville inte acceptera mig som svärson och inte heller som far till ett oönskat barnbarn. Så fort de upptäckte vad Kristina bar i sin mage ville de att det skulle bli abort. Deras motvilja mot mig hade olika orsaker. Kristina var deras enda barn. En flicka med bestämda åsikter och värderingar. En ung kvinna som redan tidigt hade bestämt sig för att ta farväl av Norrlands och pappas vemodiga åkrar och...

Schweitzer Klassifikation
BISAC Classifikation
Warengruppensystematik 2.0

Dateiformat: EPUB
Kopierschutz: Wasserzeichen-DRM (Digital Rights Management)

Systemvoraussetzungen:

Computer (Windows; MacOS X; Linux): Verwenden Sie eine Lese-Software, die das Dateiformat EPUB verarbeiten kann: z.B. Adobe Digital Editions oder FBReader - beide kostenlos (siehe E-Book Hilfe).

Tablet/Smartphone (Android; iOS): Installieren Sie bereits vor dem Download die kostenlose App Adobe Digital Editions (siehe E-Book Hilfe).

E-Book-Reader: Bookeen, Kobo, Pocketbook, Sony, Tolino u.v.a.m. (nicht Kindle)

Das Dateiformat EPUB ist sehr gut für Romane und Sachbücher geeignet - also für "fließenden" Text ohne komplexes Layout. Bei E-Readern oder Smartphones passt sich der Zeilen- und Seitenumbruch automatisch den kleinen Displays an. Mit Wasserzeichen-DRM wird hier ein "weicher" Kopierschutz verwendet. Daher ist technisch zwar alles möglich - sogar eine unzulässige Weitergabe. Aber an sichtbaren und unsichtbaren Stellen wird der Käufer des E-Books als Wasserzeichen hinterlegt, sodass im Falle eines Missbrauchs die Spur zurückverfolgt werden kann.

Weitere Informationen finden Sie in unserer E-Book Hilfe.


Download (sofort verfügbar)

5,49 €
inkl. 5% MwSt.
Download / Einzel-Lizenz
ePUB mit Wasserzeichen-DRM
siehe Systemvoraussetzungen
E-Book bestellen